Det var då det…

DEN här vägen har då verkligen blivit bättre, mycket rakare och bättre tänker hon när hon med sin orange Fiat Punto styr mot Mjösjöby med ett stort mått av nostalgiska tankar i bagaget.
Västanfjället sa man förr. Gör man det nu också?
   Inga affärer finns i byn längre. På hennes tid fanns både Konsum och Strandbergs…
Där nere vid färjestället på vänster sida, utanför det stora trähuset, EFS-lokaler var det förr, är det auktion i dag. Det hade hon läst i Västerbottens Kuriren och fått för sig att hon efter alla dessa år skulle åka dit.

    Skulle det finnas någon hon kände igen, någon som kände igen henne?
En stor skara i blandade åldrar är samlad på gårdsplanen. När hon parkerat sin lilla bil upptäcker hon direkt att det är Anna-Lisa, hennes allra första kollega och hjälpare som är auktionsförrättare. Oh, vad roligt! Jamen det finns flera att hälsa på. Syster Märta, skolsköterskan och…
När en man i medelåldern kommer fram till henne och säger hennes namn blir hon rent lycklig. För så är det. Med stigande ålder är det oerhört roligt att någon hälsar och minns en...
   Vill minnas är det väl bäst hon tillägger. Hur de trängdes alla kom-ihåg-tankar! Nog skulle hon vilja berätta, om någon ville lyssna…

   Augustidagen 1960 när hon kom i taxi från Norrfors efter att ha åkt med järnväg från sin barndomsort  Storuman.
Ett hyrrum hos paret Holmgren, adress nära röda Bygdegården, väntade på henne. Chauffören lastade ur hennes påvra bagage; enkla pappkartonger med de ägodelar hon längtade efter att få packa upp. Resan kostade elva kronor – förmodligen lämnade hon ingen dricks…

   Fru Holmgren, med snälla ögon och gråsprängd hårknut tog vänligt emot henne.
Men rummet! Så litet. Med en kokplatta i ett hörn. Ett klädskåp där galgarna fick hängas snett för att få plats. När hon satte sig på sängen tyckte hon att hon med sin utsträckta arm nådde till motsatta väggen.

Besvikelsen – varför den? I fyra år hade hon haft ett liknande rum under utbildningen i Umeå. Hade väl trott att hon skulle få plats med sina ägodelar. Äntligen!
Hon, yrkeskvinna vid tjugoett års ålder.
Ja, ja. Hon skulle ju bara stanna ett antal månader i B-skolan. Som vikarie för den manlige lärare som nu tjänstgjorde i krisens Kongo, långt borta i Afrika.
Året var 1960. Som sagt.

   Märkligt nog hade hon inte sökt någon tjänst utan blivit erbjuden denna av en rektor som hette Fahlgren, när hon under ett sommarjobb inför projekteringen av det som skulle bli BLÅ VÄGEN så småningom, råkade möta honom.
BLÅ VÄGEN, den från Umeå till Norge, över till Vasa i Finland, ända till ryska Petrozavodsk.
   Eller haffad av rektor Fahlgren kan hon tänka, när han hörde att hon var nyutbildad folkskollärare…

Ett ödesmättat beslut som kom att prägla hela hennes framtid – verkligen.

Efter några veckor i skolan blev hon ombedd att vara lärare i den nyinrättade Hjälpklassen, som dittills inte fått någon lärare till den tjänsten. Så blev det. Rätt vad det var hade hon lovat sig till den – B2 form, det vill säga klass 3-6.

Rysligt lärorikt blev detta hennes första år på lärarbanan. Inga läromedel var införskaffade. Hon fick auskultera några dar i hjälpklassen inne i huvudorten Bjurholm ett antal mil bort. Ulla Sjöström ledde henne vänligt in på speciallärarens bana.
Sen var det bara att använda sig av metoden ”försök och misslyckanden” – gång på gång.

   Alla var så vänliga och hjälpsamma och till Bjurholm åkte hon med Bredträskarn, busslinjen. Finns den kvar undrar hon…

Inspektören – som på den tiden fanns i skolväsendet, dök oanmäld upp ett par gånger första terminen. Hur gick det? Vad svarade hon? Visste väl knappast hur det gick.

En hel del fritid blev det för henne där i Mjösjöby. Även hon gled in och satte sig på kökssoffan på övervåningen på Strandbergs affär.
TV var den nya magiska underhållningen – man glodde på det som var – urskillningslöst.

   Hemma hos två av hennes elevpojkar vars mamma låg på lasarettet i Umeå, erbjöd hon sig att hjälpa till. Stor lycka. ”Pojkarna”, det fanns en tredje också, ”äter så”, sa pappan och önskade bullbak och klimpvälling.
   Det senare fick hon ringa till sin mamma för att fråga om recept på – hade aldrig hört talas om. Klimpvälling.
- Lärarinna ha baka, sa pappan och bjöd…

Det finns olika sätt att göra sig bemärkt – det här hörde kanske inte till karriären, tänkte hon. Men definitivt till det som kallas ”good will” förstod hon så småningom.
   Hon fick ett foto av alla tre pojkarna sittande i finsoffan – till jul, ville hon minnas.

Skolan var på hjul. Skolskjutsarna kom från Grönåker, Stennäs och Bredträsk bland annat. Sextio elever cirka. God mat lagades i skolans kök. Man bad bordsbön:
Gode Gud välsigna maten, amen – och tackade:
Tack gode Gud för maten, amen!
Med ett tillägg till kokerskan, mattanten: Tack för maten, den var god!

Hon hade idrottsövningar också. En folkskollärare kan lite av varje, men inte mycket om något!
   ”Fröken ser ut som en liten jänt”, sa klassens enda tjej när fröken själv deltog i höjdhopp – pendelhopp…
   Det var då det – tänker hon i sin åldrande kropp när minnesbilderna trängs.

Ibland på helgerna tog hon färjan den korta biten över sjön. Passade mjölkbilen och fick åka med till Trehörningsjö för att gå på dans med Birgitta, hennes kompis från utbildningen i Umeå.
   Hur skedde kontakten? Hon fick väl ringa på snälla fru Holmgrens telefon.
När hon åkte tillbaka tidigt på måndagsmorgonen för att hinna i tid till skolan, frågade färjkarlen ”Vars ha lärarinna vare då?” Man förväntades inte ha några hemligheter – så var det…

Vad det dyker upp! En bygdens son bjöd på biltur ibland. Sa att en lärarinn är värd ett halvt hemman! Man tackar.
   Han kom förresten fram och hälsade på henne när hon blivit inbjuden till skolans 50 års-jubileum. Flera hundra människor framför henne då hon stod på ett lastbilsflak och berättade hur det var att vara byskollärare för nästan femtio år sedan i Sveriges minsta kommun.
   Ja bäste G - vad hon mindes…

Och en av hennes elever gav sig också till känna.
   Det hade gått bra för honom i livet, som entreprenör. Skulle fylla sextio år och pensionera sig själv.
Hon hade kvar en liten skrift där han för femtio år sedan säger att han ska skaffa traktor och köra i skogen.
Det var för henne ett underbart dokument, dessutom skrivet med skrivstil.
  Och så blev det – han blev entreprenör!

Vid höstterminens slut var det kutym att läraren fyllde svarta tavlan, som var grön, med tecknade julbilder.
Teckning, eller Bild, som det heter nu, var avgjort inte hennes starka sida, men hon var i skolan kvällen före julavslutningen, hade förebild och lyckades få till en rätt bra GODJULBILD som fyllde tavlan.
   Direkt som eleverna kom genom dörren och såg tavlan, sa någon: ”Hä ä a Anna-Lisa!” (Hon var jättebra att teckna hon – eleverna kunde inte tro att det var deras egen lärares verk…)

   Det tog ungefär en kvart att gå till skolan. Över bäcken som skilde Nordmalings och Bjurholms kommuner åt (hade man sagt henne). Så egentligen bodde hon i Nordmaling och jobbade i Bjurholm.
På lilla backkrönet låg på den tiden en liten verkstad.
   En morgon blev hon hejdad av ägaren, som hette Öberg: kunde hon översätta en broschyr över en motorsåg – från tyska?
Det kunde hon inte. Visserligen hade hon rudimentära tyskkunskaper sen Realskolan – men facktermer på tyska – icke! Hon låg nog bra till hos Öberg. Men hans tilltro till hennes kunskaper sjönk, förstod hon.
   Förresten skulle han komma att fälla ett yttrande om henne låångt fram i tiden… vänta ska du få höra.
 
Hon blev bjuden till Grönåker på en liten fest. Det hon minns är att skolflickorna hade ordnat ett lotteri, vinsten var en liten fruktkorg. Vid dragningen fuskade Ann-Christin så vinsten blev lärarinnans.
Det skedde ganska obemärkt, hon spelade med och låtsades inte om sin upptäckt för att genera flickorna.
   Men aldrig hade det hänt, varken förr eller senare, att någon så uppenbart önskade vinsten till henne. Rart.
   Och korgen finns kvar i hennes gömmor så här mer än femtio år senare…

När hon kom hem till sitt hyresrum i mörka höstkvällen – eller var det vinter, lyste det i källarfönsterna hos Holmgrens.
   Uppflugna som dekorationer satt ett antal vita hönor som hade sitt inomhusboende i källaren.

Till påsk skulle Birgitta och hon slå på stort och resa till fjällen. Frun i EFS-huset sydde en klänning till henne, just för detta tillfälle – bo på hotell, byta om till middagen, bete sig belevat… Klänningen var i ljust ylle och ett guldskärp förstärkte elegansen.

    Under lärarutbildningen hade hon haft gedigen undervisning av en energisk kvinnlig gymnastikdirektör – även i utförsåkning.
Märk dock att utrustningen bestod av skidor med hickorykant och låg fästpunkt. För att de skulle kunna användas även vid längdåkning. (Hon kom att använda de där skidorna många år framåt. Ända tills en känd bjurholmsbo tittade ner på hennes skidor och sa: men va faan har du för skidor?)
 Det var då det.
Fjällfärden blev till anrika Åre. Jo, hon och Birgitta klättrade upp på Åreskutan med skidorna.
   Och kände för första gången hur välgörande en semester varit.

Alice på Strandbergs affär hade en tjusig, röd Renault Floride.
   Erbjöd henne att på sommarlovet åka med på en tur till Norge. Det gjorde hon.
 Det var bara det att Alice överlämnade ratten till henne så fort det gällde att köra in på en färja. Och dem fanns det gott om i Norge för mer än femtio år sedan.
Och vidunderliga Trollstigvegen körde hon minsann med sitt tvåårsgamla körkort.
   När Alice och hon campade minns hon att det kändes som om de körde en för fin bil erinrar hon sig. Folk slog lovar på behörigt avstånd kring Renault Floriden.

Förresten tyckte hennes kollega Julia att de skulle köra in till huvudorten med Opel Kapitänen
som stod i hennes garage. Julias man tjänstgjorde ju borta i Kongo… Sagt och verkställt.
   
Det blev första färden med bil från Mjösjöby till Bjurholm. I vårförfallet!
Det var värre än att köra Trollstigvegen, tyckte hon.
   Ett under att de inte fastnade i tjällossningsskadorna. Puh! Och som en värdig avslutning kom bron nere vid Öreälven: Nedför nipan – bron i närmast nittio graders vinkel – uppför nipan…!
    I dag åker man elegant på högbro över älven.
Hon var faktiskt med när den invigdes av ecklesiastikminister Gösta Skoglund. (En snutt av tilldragelsen kom faktiskt med i TV – sågs av den som hann titta…)

För hon blev kvar i bygden. I tjugofem år. Flyttade in till Bjurholm och fick hyra sin första lilla lägenhet på Kyrkogatan.
Drabbades av kärleken. Av underbara utflykter i den vidunderligt vackra Bjurholmsbygden. Av nya goda människor och elever. Av tidens gång.

Och av Öberg (med motorsågsbroschyren) som långt om länge upptäckte henne från tiden i Mjösjöby och sa: ”Men du ha blivi snipet – du va vackrare förr”.

Men det hör till en annan berättelse.

                                                                                     Eivor Långström f Sundquist, Tyresö